Alla ska vi dö.

Jag pratade med min pappa idag. Hans kropp börjar få lite skavanker och 50 års hårt slit i arbetslivet börjar ta ut sin rätt. Eller rätt och rätt…

Hur som helst blir jag lite gråtmild. Han är inte ung längre. Föräldrar ska ju liksom finnas för alltid, men idag blev sanningen så sann så att jag blev ledsen. Och när det blir så där så tänker jag vidare och tänker på att alla jag älskar och tycker om en vacker dag kommer försvinna in i döden. Antingen före eller efter mig. Men alla ska dit. Oftast gör jag ingen stor sak av det, men idag blev det liksom så sorgligt allting och jag fick bokstavligt talat dödsångest.

Jag tycker att vi talar för lite om döden med varandra. Den där mystiken, okunskapen om den, och oviljan om att tala om att vi en gång skall dö påverkar förstås till att den ter sig skrämmande. Kanske borde vi se till att göra det till en höjdpunkt på något vis. Något att fira när det en gång händer. Som en födelsedag, eller bröllopsdag eller liknande. Istället för kräftskiva så har man dödskiva liksom. Ja ni fattar vad jag menar.

Nu talar jag om död som kommer naturligt eller med vilja. Det finns ju hemskt sorgliga dödar också. Onödiga dödsfall och liv som aldrig som får bli levda till slut eller fullt ut.


Tillbaka till pappa… Han är en riktig arbetare. En snäll ganska vanlig människa, med små egenheter som gör just honom speciell och unik. Jag måste bli bättre på att vårda vår relation. Tiden är, vare sig jag går med på det eller inte, begränsad.