Jag har gjort mig medskyldig till ett brutalt mord. I går morse, innan jag la mig ska jag väl tillägga, fann jag små musbajskorvar i min säng. När jag sedan hittade ett nästan halv uppätet äpple var bevisen tillräckliga; en mus hade flyttat in i mitt rum. Om jag nu bott i ett hus där jag själv disponerade fler rum hade det inte gjort mig något, men nu har jag bara mitt lilla rum i detta kollektiv och jag vill inte ha möss i sängen. Ingalunda!
Nog hade en sådan där musfälla som man fångar dem levande i varit att föredra. Då kunde jag släppt ut den i skogen igen och den kunde ha levt lyckig ever after, men nu fanns inga sådana i affären och personen som hjälpte mig kunde inget annat göra än att köpa en, eller två, gamla hederliga och otäcka råttfällor. Hela dagen passerade och jag stötte också ihop med inkräktaren. En bjässemus! Vid något tillfälle snodde den också betet i fällan och gick ifrån den med livet i behåll och en stor äppelbit i munnen.
Det hela kändes väldigt obehagligt och tyvärr råkade jag vara i rummet när det small till. Jag har nu upptäckt att även jag skriker av möss. Det är inte bara på film. Men en sprattlande mus i en råttfälla får väl vem som helst att skrika. Där låg den sedan och såg ut som en mus á la Marty Feldman med en äppelbit mellan tänderna. Död och gången till de sälla jaktmarkerna.
Det var inte med gott samvete jag gick och la mig i renbäddad säng i går.
I går var det fars dag. Jag kunde inte åka till min pappa. Vi brukar fira honom. Inte med buller och bång, men det blir en anledning att träffas, fika lite och överlämna en blomma. Min pappa är en bra pappa. Han har både brister och egenheter jag inte står ut med. Han har också varit ganska frånvarande ibland. Saknad. Men det kunde ha varit värre.
0 tankar:
Skicka en kommentar